När en person ställer frågan: Hur är det?
Vad väntar man sig då för svar? Att någon ska öppna upp sig och börja bikta om hur jävla dåligt man egentligen mår? Eller att man mår så jävla bra och inte bryr sig ett piss om alla paktetiska jävlar som bara går runt och tycker synd om sig själva?  "Förresten hur mår du själv?"  - "ehm, jodå bra*........"

*Egentligen vill jag bara skrika rakt ut, gråta (helst stora floder) och dra härifrån utan ett enda hejdå, men jag vill inte säga detta för då kan jag ju framstå som en patetisk jävel.

Nej, jag gillar inte "standard" hälsningsfraser.. ja, jo, jag kanske till och med hatar dem. Ne, nu ska vi ju inte överdriva.

Vi, vi träffades liksom på chans, vi ramlade runt och på nåt sätt ramla vi in i varann och det som jag alltid trott var så svårt var helt plötsligt så lätt.
Men jag vet, det är hopplöst svårt ibland.
För det finns ingen som ser och ingen som vet hur du lyser och hur du fångar upp min skugga när jag är svag och att jag älskar att vakna upp bredvid dig.
Du finns i alla mina andetag, alla mina leenden och jag, jag kommer alltid finnas med dig i varje steg du tar.

...the only hand you ever need to hold.

There's a crack in everything.
That's how the light gets in.

Finner inte orden.

Stammar hejdlöst.

Hjärnan säger en sak, kroppen något annat.
Det lär väl även dom va överens om.

Reagera.

Trött på att reagera.

Åka iväg någonstans, om det så bara är för en dag.

Vintern dödar mig.

Jag och min fina vän néa mindes för en kort stund tillbaka på sommaren, då det var så varmt.

Det var en underbar sommarkväll och vid klockan ett på natten behövde jag någon att dela orden med. Någon som hon.
Besviken, ledsen och arg.. kan det blir bättre?

Barfota på asfalten som fortfarande var varm utav sommarsolen,

kläder som hade fått mig att frysa ihjäl nu, även om jag hade hållt mig inomhus.

Vi gick där, pratde om allt mellan himmel och jord.

Livet.

Ah, vi levde livet..

& det gör vi än idag.

Idag är det då alla hjärtans dag

& om jag får säga det själv så bryr jag mig inte ett dugg faktiskt.

Men bara för att jag var på humör idag så tog jag tilfället:

bakade Leila's choklad cupcakes,

åkte tillsammans med pappa upp till Elin, Sebbe & Theo.

Oskar fick vara med också.

I want to be the only hand you ever need to hold.

Varför vi brunnit, utav olika skäl.

Men åren har gått, så länge sen.

Vintern blev till vår,

När väl sommaren kom blev den till höst.

Om och om igen.

Flera år, fast egentligen bara sekunder och dagar.

Alla de där jävla dagarna..

Man har inte insett än, ännu inte fattat.

Och dagarna fortsätter att bli till nätter som blir till år.

Men nu vet jag att jag aldrig skulle tveka en minut och aldrig skulle jag längta tillbaks.

Nu vet jag vad som kunde gjorts.

Vi har inte tid med sånt här nåt mer.
Brukade hon säga som om tid var en ägodel,
som om livet var ett tärningsspel.
Där man satsar lite tid, för att vinna lite tid.
Hur ska jag säga nåt så fint med så hårda ord?
Svårmodiga säger att livet är kort,
men än så länge är vi ovan jord och vi, vi har tid.

Nostalgi

Theo 1 år, igår.

När ett barn kommer till världens sker något speciellt.

Det hände min syster och Sebastian för ett år sedan och jag kan lova att från den stunden ändrades deras blick i ögonen och jag har aldrig sett någon vara så stolt som Sebastian då, då när vi fick se underverket för första gången.

Jag vet att de kommer vara några av de bästa föräldrar som finns och jag, jag får väl också ta mitt ansvar som moster och lära honom precis allt jag kan.

Även om Elin kanske tykcer det är mindre bra..

Det där är vackert och det är få saker som verkligen är.