Nu blir en förändring, allt dåligt blir bra.

Har redigerat lite flera bilder på Jennifers lilla sötnos och tänkte tipsa lite om vilka

verktyg och effekter jag använder mig av särskilt när de gäller barn bilder.

Då vill man ju oftast ha ljusa fina bilder som inger en behaglig känsla.

Och jag är ju ett fan av svartvit, då det inte stör ögat lika mycket som en bild med massa färg,

så därför använder jag mig mycket av olika typer av svartvit eller att skala ner färgerna.

Mitt favorit photoshoptrix när man jobbar med barnbilder och färg är; färglager (fill layer).

Detta är nästan skrattretande enkelt men så otroligt fin i rätt bilder.

Det enda man gör är att skapa ett nytt "fill layer" och väljer den färg du gillar, i bilderna här nedanför har

jag arbetat med ljusrosa och ljusblå, sedan väljer du blandningsläge och jag brukar oftast jobba med "soft light".

Till sist, men ack så viktigt (ibland), ändrar jag opaciteten så att jag får just den mängd färgstick i bilden som jag vill ha.

Den där perfekta blandningen.

Du kan göra detta med många färger, bara experimentera på!

Och om ni vill ha en liten mer utförlig förklaring eller om ni undrar något annat, just ask.

I think I was blind before I met you.
Now I don’t know where I am and I don’t know where I’ve been,
But I know where I want to go.

Så var den här igen, månaden som velar fram och tillbaka mellan iskallt och dundervarmt.

Svett och tårar. Nej, kanske inte riktigt. Men samtidigt som jag älskar vårt kära April, så finns det något 

tveksamt innanför. Något som tränger på och gör sig till en klump i både hals och mage. 

Jag känner en saknad, en djup saknad av något oersättligt. Av någon. 

Och det kanske är på grund av detta jag känner hatkärlek till april; det är din månad. Det är din dag.

Jag ska hedra ditt minne, din själ och vår saknad.

För här hos oss finns du alltid kvar.

Men nu kommer vi till något annat, men som ändå är så nära.

Livets cirkel, nytt liv. Nytt hopp.

Fotograferade 6 månaders bilder på lilla Wille och hur kan man misslyckas med en sån sötnos?

Jag älskar att fota barn, det finns inget ont i dem.. inget alls.

Har ni några frågor? Bara fråga på!

/H.Grahn

Våren kommer och går, nästan som en katt - och råttalek.

Vi blir som vårblommor som suckar efter solens alla strålar 

för att sedan stänga in oss när kylan och regnet återigen tränger på.

Och vi blir lika besvikna vareviga gång, alltid lika förvånade.

Jag har iallafall ett tips till er som vill lära er en del av yrkesfotografens knep:

Scott Kelby - Digital fotografi 1,2,3 & 4

Att läsa sig till kunskap är bra till en viss del, man måste dock testa sig fram en hel del om man

börjar från grunden. Men dessa böcker, skrivna av Scott Kelby, är lättlästa och roliga att ta sig igenom.

Även de mindre erfarna hobbyfotografern kan lära sig en hel del, om allt.

Dock är den väldigt amerikansk, ganska förståeligt, men detta kan man ju ignorera (som under bröllopskapitlen).

Jag rekommenderar alltså dessa böcker till er som vill läsa er till de där extra;

inspiration, lösningar (som man aldrig tänkt på själv) och teknisk kunskap.

Och när jag fått photoshop på den nya datorn lovar jag att börja lägg ut bilder igen.

Helt plötsligt blev de mycket roligare, men lite fattigare..

(bild tagen från google)

Hade en tanke om att jag skulle ta tag i denna blogg. En idé om en ren fotoblogg, med lite tips och tutorials..
men ibland kommer vardagen ivägen. Eller nästan alltid.

Men jag börjar med detta inlägget och tipsar om en app som jag brukar använda för att redigera bildern i mobilen:
Den heter PicsArt och är den bästa gratisappen enligt mig, även den med flest användbara funktioner. Bilden nedanför är en mobilbild redigerad med just PicsArt.

Just saying.

Mörkret fylls upp utav glittrande fönster.

Inomhus brinner ljus och skapar en såndär känsla,

en känsla av att vilja trycka bort mörkret men ändå ha det nära.

För ljus är ju inget mysigt när det brinner utan mörker.

Och jag liksom gillar att kunna sitta och titta ut genom fönstret,

utan att se ut.

Jag ser bara reflektionen utav ljusen och den mörka ridån i bakgrunden,

och utan tanken på att någon kan stå och stirra rakt in på mig utan att jag skulle

upptäcka det, så är det jävligt härligt att slippa se ut.

Jag sitter dock och försöker vara kreativ, skapa något som resulterar i ett fint betyg.

Men just nu står det lite stilla. Små ideér finns, men ingen förmåga att pussla samman dem till något produktivt.

Kanske skulle man börja packa ner sitt liv i olika lådor istället, det börjar närma sig.

Idag bjuder jag på en bild på mig själv och Theo, 2 månader och 1 dag gammal.

Den där pojken har en stor plats i mitt hjärta och det är helt fantastiskt att få vara en del av hans liv.

Att få se honom växa och utvecklas, och hoppas att man kan göra en positiv inverkan.

Både han och jag har förändrats. Båda har vuxit, en på längden och en som människa.

and too many times has she been scared.

Jag har kommit ifrån skrivandet, jag har kommit ifrån fotograferandet.

Känns som man kommit in i en tråkig vardag, utan fördelen med fasta rutiner.

Ibland tvivlar jag. Men aldrig högt.

Jag vet ju att jag vill, och att jag kan. Ibland behövs bara lite medvind.

Ibland blir jag rädd för att jag inte har en plan B, det finns inte.

Men jag är rädd att om jag skaffar mig en sådan så betyder det att jag gett upp.

Och jag ger aldrig upp.

Jag får hålla andan ett litet tag till, snart är jag uppe vid ytan.

Nog med kryptotext.

Äntligen goda besked angående vår nya adress, jag eller vi håller tummarna.

Denna gången vill jag bara tro att människor kan hålla vad dem lovat.

Det kändes ett steg närmre att sitta med pappa och beställa köket, en bit på plats.

Many more to go.

Här får ni en bild på min blivande sambo, när jag hade hämtat min nya kärlek.

Och då menar jag inte han på bilden..
Den andra bilden är på någon som jag saknar, alldeles för mycket.

It's such a funny sensation to be,
so happy that you wanna die.

 
Hösten kom och på ett ögonblick blev allt runt omkring färgstarkt.

Nästa gång jag blinkar kommer det falla stora vita snöflingor, det är så det känns i alla fall.

Det är nästan så man kniper ihop ögonlocken lite längre, lite hårdare.

Men jag öppnar ögonen och blickar framåt, jag vet att det finns en framtid inom räckhåll.

Vägen är inte så lång som den ibland kan kännas, det är bara att påminna sig om det.

Så länge åker jag för att fylla på mitt förråd av D-vitamin och ha kvalitetstid med min kära farmor.

Självklart kunde jag, som många andra, inte låta bli att ta med kameran ut på en runda i vårt fina höstväder:

I söndags fick jag fotografera min barndomsvän Jennifer, hennes fästman Fredrik och deras son Whilliam.

Ni har ju redan i förra inlägget fått se lite smygtittar på lilla Wille, men här är hela familjen samlade och

jag är nöjd med resultatet.

Spädbarn/bebisar är ju ganska svåra att fotografera då det faktiskt inte går att få dem att göra sådär värst mycket.

Men istället för att bygga upp en händelse, eller en spänning så försöker jag förmedla en känsla;

Den mellan två personer då det helt plötsligt handlar om så mycket mer än just de två.

So here you go.