Du kommer nog aldrig mer vara min vän.

För du vet väl att det som händer en gång lätt kan hända hundra till?

På 20 min så var min vecka fullproppad till och med fredag, än så länge.

Men jag är nöjd, även om allt i huvudet snurrar värre än en karusell med mysigt tivoli ljud.

Det känns även bra när man märker nya egenskaper man har och saker som man faktiskt är bra på,

när man känner att man utvecklas.

Har även tagit itu med den på senaste tiden kassa konditionen, nu jävlar ska jag slå pappas 1 mil på 37 min.

Jag ska. Jag ger inte upp förrän jag står där den dagen med en stopptid på 36 (eller gärna mindre).

Det är alltid bra att ha ett mål, vad det än gäller. Det har jag lärt mig, för att klara vägen igenom det svåraste hittills i hela mitt liv.

Det målet har jag faktiskt uppnått och om man får säga det så är jag sjukt stolt över mig själv. Även om det tog mer 2 år.

Men nu väntar jag på att få gosa ner mig med en smått saknad kille. Det behövs mellan jobbvarven.

Nu blir det lite bilder från den ljuva student tiden, bara för att.. börjar med en bild på pappa som räddade min dag, eller kväll <3

Tack och hej!

Börjar dagens inlägg med tre gamla bilder. Tre bilder som säger en hel del, faktiskt.

1. Jag och Néan, läänge sen. Så små och söta, nu är vi stora och söta.

2. Jag, mest för att mitt hår är blont, verkligen blont, och långt. Kanske också för att jag nästan är lika brun som på

den tredje och sista bilden.

Jag vill ha snö, men jag vill samtidigt sola och bada och känna hur huden blir brunare och brunare.

För samtidigt som jag älskar mitt vita vinterland så mår jag allra bäst av att känna solen bränna. Konstigt.

Sen tänkte jag faktiskt fortsätta med några bilder, från i somras då det var Kolmården som gällde.

För övrigt så jobbar jag helgen och är ganska mycket ledig i veckorna, inte alls någon rolig kombination..

Länge sen man såg fram emot att på kvällen göra sig fin, vingla i goda vänner sällskap och att vakna med en välförtjänt huvudvärk.

Istället ser man fram emot kvällen för att tvätta bort sminket, ta på sig det mest mysigaste och osexigaste man har, krypa ner i sängen och efter 30 min snarka gott.

Man får inte glömma att man faktiskt fortfarande är tonåring.

Iallafall i ca 2 månader till.

/H.Grahn

When the world you were born in changes with seasons.

Jag mumlar och undrar om gudarna som jag inte tror på hör..
Jag viskar in i kudden: Vad var meningen med det här?
Vi kunde väl lika bra återgått till att du fanns, till att du är här?

Alla skriver om att hösten är här.

Jag vägrar lite inombords, fast jag tycker att det knappt finns något bättre än att promenera bland löven,

med en fet halsduk och med någon i handen. Nej, det finns nästan inget som slår känslan när man går under träden som

inte ännu men snart har tappat hela sin majestätiska kona. De färgglada löven som gett upp och singlat ner till marken reflekterar det lilla ljus som sipprar igenom de ännu täta kronorna och ger känslan av något sånt där som man läste i sagorna om när man var liten.

Men jag vet också vad hösten bär med sig, det där oändliga mörkret innan de ljusa vinterdagarna kommer.

Då sätter jag mina blickar mot julen och helt plötsligt har ett till år flugit förbi.

Det är de som skrämmer mig.

Hösten, vintern.. ja allt känns så jävla oändligt men egentligen går det så förbannat fort.

Det är nog det som jag vägrar lite, inombords.

Men för att bryta av mot hösten bjuder jag på en bild som uppenbarligen inte jag har tagit,

utan Maja Stark min älskade kusin.

För det var sommar, det var glädje.. det var student. En såndär sak som man ser framemot i sex år som sedan är över innan man hinner fatta vad som händer.

Mormor <3

Två år.

Mormor berättade en historia idag. Den handlade om en man ifrån socknen hon växt upp i,

hon avslutade med att säga att det säkert var 45 år sedan.

Det fick mig att tänka på hur olika tidsperspektiv jag och min mormor har.

Tänk den dagen jag sitter där och säger att det var 45 år sedan du försvann.

Det känns som en evighet tills den dagen, men när man väl är där kan man nog inte låta bli och undra var fan all tid tog vägen.

Men idag, och alla dagar framöver, lever jag för dig och för att ha chansen att sitta och fundera över var all min tid tog vägen.

Vila i frid vår älskade Julia <3

Skriver, suddar, skriver och suckar.

Hur ska detta gå?

Imorgon är fullproppad, in på den där förmedlingen för att konstatera det jag redan vet: Jag är arbetslös.

Whio.

Men sen ska jag även träffa en såndär saknad, en som jag träffat alldeles för sällan.

Knappt något sen den där dagen som man så länge längtat efter men som tog slut så förbannat fort.

Men imorgon ska vi umgås en stund och prata sådär som jag behöver, om sådant som jag knappt hunnit tänka under dagar med jobb.

Så jag är kluven till morgondagen, nervös och förväntansfull.

Bjuder på en bild från Liseberg med Han.

Gud, skrattade så att tårarna nästan sprutade.

Inte bara det att våra kroppar ser väldigt förvrängda ut, vi ser ju ganska "förvrängda" ut i ansiktet också..

Aldrig varit sötare, om ni frågar mig.

Ville inte redigera, provade lite smått och tog bort lika fort igen.

Känslorna i bilderna försvann ju mer man pillade.

Kanske ska bilden vara som känslan den ska förmedla, orörd och äkta.

En bild behöver inte vara sådär perfekt för att nå ändå in, det räcker med att känslan är perfekt.

Sitter och tittar igenom ändlöst många egopics på den externa.

Suckar åt mig själv, delete + ja, många försvinner. För gott förhoppningsvis.

Skäms nästan lite inombords när jag minns att jag faktiskt tyckte att jag själv var snygg på den tiden.

Tur att jag ser en skillnad, tur att jag faktiskt känner att jag mognat.

Men någonstans inom mig så känner jag att jag liksom tappat bort hon som jag ser på bilderna,

jag vet inte längre vem hon var. För det är definitivt inte jag.

Men samtidigt som jag känner någon form av avsky så känner jag med henne.

För nu vet jag ju trots allt hur svårt det faktiskt kan vara att veta vem man är.

Ibland behöver man leta lite extra, göra de där dumma och förbaskade misstagen.

Samtidigt som man knäpper av en sisodär 100 bilder på bara sig själv och tycker att man ser förbannat bra ut, från vissa vinklar. Ja, samtidigt som man gör det, för att liksom förstärka sitt självförtroende, pågår det en oändlig kamp om att hitta vägen till att bli den som en dag sitter och små skäms, skrattar och känner med sin yngre version. 

Värt att tänka på...

Jag hade en gång en dröm om att bli författare. En dröm om att skriva sånadär böcker som ingen kunde lägga ifrån sig, som berörde och som hade en mening. När jag var riktigt liten skrev jag en bok som hette Flickan som hade tråkigt, jag tecknade till och med berättelsen. När jag tog fram den där "boken" här om dagen blev jag på något sätt stolt över mitt yngre jag. Jag kunde om jag ville. Fastän stavningen inte var i sitt esse och handlingen lite konstigt, så var den ändå sammanhängande och fick en att skratta. Kanske är de som skriver de bästa barnböckerna egentligen barnen själva? Jag menar: man kan ju knappast komma närmre ett barns perspektiv, än vad ett barn kan.