Just saying.

Mörkret fylls upp utav glittrande fönster.

Inomhus brinner ljus och skapar en såndär känsla,

en känsla av att vilja trycka bort mörkret men ändå ha det nära.

För ljus är ju inget mysigt när det brinner utan mörker.

Och jag liksom gillar att kunna sitta och titta ut genom fönstret,

utan att se ut.

Jag ser bara reflektionen utav ljusen och den mörka ridån i bakgrunden,

och utan tanken på att någon kan stå och stirra rakt in på mig utan att jag skulle

upptäcka det, så är det jävligt härligt att slippa se ut.

Jag sitter dock och försöker vara kreativ, skapa något som resulterar i ett fint betyg.

Men just nu står det lite stilla. Små ideér finns, men ingen förmåga att pussla samman dem till något produktivt.

Kanske skulle man börja packa ner sitt liv i olika lådor istället, det börjar närma sig.

Idag bjuder jag på en bild på mig själv och Theo, 2 månader och 1 dag gammal.

Den där pojken har en stor plats i mitt hjärta och det är helt fantastiskt att få vara en del av hans liv.

Att få se honom växa och utvecklas, och hoppas att man kan göra en positiv inverkan.

Både han och jag har förändrats. Båda har vuxit, en på längden och en som människa.