Sitter och tittar igenom ändlöst många egopics på den externa.

Suckar åt mig själv, delete + ja, många försvinner. För gott förhoppningsvis.

Skäms nästan lite inombords när jag minns att jag faktiskt tyckte att jag själv var snygg på den tiden.

Tur att jag ser en skillnad, tur att jag faktiskt känner att jag mognat.

Men någonstans inom mig så känner jag att jag liksom tappat bort hon som jag ser på bilderna,

jag vet inte längre vem hon var. För det är definitivt inte jag.

Men samtidigt som jag känner någon form av avsky så känner jag med henne.

För nu vet jag ju trots allt hur svårt det faktiskt kan vara att veta vem man är.

Ibland behöver man leta lite extra, göra de där dumma och förbaskade misstagen.

Samtidigt som man knäpper av en sisodär 100 bilder på bara sig själv och tycker att man ser förbannat bra ut, från vissa vinklar. Ja, samtidigt som man gör det, för att liksom förstärka sitt självförtroende, pågår det en oändlig kamp om att hitta vägen till att bli den som en dag sitter och små skäms, skrattar och känner med sin yngre version. 

Värt att tänka på...

Jag hade en gång en dröm om att bli författare. En dröm om att skriva sånadär böcker som ingen kunde lägga ifrån sig, som berörde och som hade en mening. När jag var riktigt liten skrev jag en bok som hette Flickan som hade tråkigt, jag tecknade till och med berättelsen. När jag tog fram den där "boken" här om dagen blev jag på något sätt stolt över mitt yngre jag. Jag kunde om jag ville. Fastän stavningen inte var i sitt esse och handlingen lite konstigt, så var den ändå sammanhängande och fick en att skratta. Kanske är de som skriver de bästa barnböckerna egentligen barnen själva? Jag menar: man kan ju knappast komma närmre ett barns perspektiv, än vad ett barn kan.

Nu kan vi inte skjuta upp det längre, resan är bokad och vi ska åka, jag och han.

Det är nog det bästa sättet att göra det på, då blir det verkligen av.

Resans mål är London i oktober, sådär lite innan hösten riktigt brutit ut.

Och en av anledningarna, förutom för att se en annan stad och ett annat land, är en fotbollsmatch.

Det kan faktiskt vara bra att ha något att se fram emot, nu när jag förlorat hoppet om den svenska sommaren i år.

En resa som redan hunnits med var till Kolmården med han, kära syster och bror och deras respektive och givetvis mina två små underbara syskonbarn. Theo och Thindras ögon var stora som tekuuppar, konstant.
   

Han var nog mest fascinerad <3