Två år.

Mormor berättade en historia idag. Den handlade om en man ifrån socknen hon växt upp i,

hon avslutade med att säga att det säkert var 45 år sedan.

Det fick mig att tänka på hur olika tidsperspektiv jag och min mormor har.

Tänk den dagen jag sitter där och säger att det var 45 år sedan du försvann.

Det känns som en evighet tills den dagen, men när man väl är där kan man nog inte låta bli och undra var fan all tid tog vägen.

Men idag, och alla dagar framöver, lever jag för dig och för att ha chansen att sitta och fundera över var all min tid tog vägen.

Vila i frid vår älskade Julia <3

Skriver, suddar, skriver och suckar.

Hur ska detta gå?

Imorgon är fullproppad, in på den där förmedlingen för att konstatera det jag redan vet: Jag är arbetslös.

Whio.

Men sen ska jag även träffa en såndär saknad, en som jag träffat alldeles för sällan.

Knappt något sen den där dagen som man så länge längtat efter men som tog slut så förbannat fort.

Men imorgon ska vi umgås en stund och prata sådär som jag behöver, om sådant som jag knappt hunnit tänka under dagar med jobb.

Så jag är kluven till morgondagen, nervös och förväntansfull.

Bjuder på en bild från Liseberg med Han.

Gud, skrattade så att tårarna nästan sprutade.

Inte bara det att våra kroppar ser väldigt förvrängda ut, vi ser ju ganska "förvrängda" ut i ansiktet också..

Aldrig varit sötare, om ni frågar mig.

Ville inte redigera, provade lite smått och tog bort lika fort igen.

Känslorna i bilderna försvann ju mer man pillade.

Kanske ska bilden vara som känslan den ska förmedla, orörd och äkta.

En bild behöver inte vara sådär perfekt för att nå ändå in, det räcker med att känslan är perfekt.