Jag mumlar och undrar om gudarna som jag inte tror på hör..
Jag viskar in i kudden: Vad var meningen med det här?
Vi kunde väl lika bra återgått till att du fanns, till att du är här?

Alla skriver om att hösten är här.

Jag vägrar lite inombords, fast jag tycker att det knappt finns något bättre än att promenera bland löven,

med en fet halsduk och med någon i handen. Nej, det finns nästan inget som slår känslan när man går under träden som

inte ännu men snart har tappat hela sin majestätiska kona. De färgglada löven som gett upp och singlat ner till marken reflekterar det lilla ljus som sipprar igenom de ännu täta kronorna och ger känslan av något sånt där som man läste i sagorna om när man var liten.

Men jag vet också vad hösten bär med sig, det där oändliga mörkret innan de ljusa vinterdagarna kommer.

Då sätter jag mina blickar mot julen och helt plötsligt har ett till år flugit förbi.

Det är de som skrämmer mig.

Hösten, vintern.. ja allt känns så jävla oändligt men egentligen går det så förbannat fort.

Det är nog det som jag vägrar lite, inombords.

Men för att bryta av mot hösten bjuder jag på en bild som uppenbarligen inte jag har tagit,

utan Maja Stark min älskade kusin.

För det var sommar, det var glädje.. det var student. En såndär sak som man ser framemot i sex år som sedan är över innan man hinner fatta vad som händer.

Mormor <3