It's such a funny sensation to be,
so happy that you wanna die.

 
Hösten kom och på ett ögonblick blev allt runt omkring färgstarkt.

Nästa gång jag blinkar kommer det falla stora vita snöflingor, det är så det känns i alla fall.

Det är nästan så man kniper ihop ögonlocken lite längre, lite hårdare.

Men jag öppnar ögonen och blickar framåt, jag vet att det finns en framtid inom räckhåll.

Vägen är inte så lång som den ibland kan kännas, det är bara att påminna sig om det.

Så länge åker jag för att fylla på mitt förråd av D-vitamin och ha kvalitetstid med min kära farmor.

Självklart kunde jag, som många andra, inte låta bli att ta med kameran ut på en runda i vårt fina höstväder:

I söndags fick jag fotografera min barndomsvän Jennifer, hennes fästman Fredrik och deras son Whilliam.

Ni har ju redan i förra inlägget fått se lite smygtittar på lilla Wille, men här är hela familjen samlade och

jag är nöjd med resultatet.

Spädbarn/bebisar är ju ganska svåra att fotografera då det faktiskt inte går att få dem att göra sådär värst mycket.

Men istället för att bygga upp en händelse, eller en spänning så försöker jag förmedla en känsla;

Den mellan två personer då det helt plötsligt handlar om så mycket mer än just de två.

So here you go.