det är världen som är sjuk.

Imorgon, imorgon är det exakt sju månader sen mitt förra inlägg.

Man kan väl säga att jag tappade inspirationen.

Sist skrev jag om min fruktansvärda längtan efter sommar och sol, värme,

att jag avundades min farmor i Spanien. 

Gissa vem som sitter på planet bredvid henne i oktober? Tänkte förlänga sommaren, fly hösten.

Men mer än ett halvt år har gått och sommaren bara rann iväg, vet inte vart den tog vägen.

Mycket har hänt och ännu mer ska hända:

Två av mina barndomsvänner har tagit ett stort steg ut i vuxenlivet och har nu varsin liten.

Det där med att bli förälder, i deras fall mamma, kan man nog inte förstå förrän man själv är där.

Själv sitter jag två dagar i veckan i skolbänken igen, läser om sådant som jag brinner för och vill veta mera om,

har även gjort ett smått genombrott i branschen som jag i framtiden kommer slåss inom. 

Första sidan, Smålandsposten.

I början av året satt man dag ut och dag in och drömde om det där egna stället,

dit det inte tar 45 min med buss flera dagar i veckan och där jag har mina vänner nära.

Plötsligt, ett samtal från pappa senare och nu går vi i väntans tider.

Japp, Vi ska bli med lägenhet.

En ny sådan, med ett kök som jag får välja.

Kan man säga annat än att jag längtar som tusan?

Som sagt så hände allt lite på en gång där i slutet av sommaren.

Men jag stortrivs.

Här får ni lite bilder på Jennifers och Fredriks lilla Whilliam som föddes 11/9-13

when there are footprints on the moon.

Livet rullar på och snön slutar aldrig falla. Känns det som.
Samtal från Spanien, från en farmor som sitter i solen och bara njuter.
Just nu hade jag gjort nästan vad som helst för vår och värme.
För att få vintermörkret att verka mindre mörkt så håller jag mig sysselsatt med lite olika projekt.
Man kanske borde ta och redigera alla bilder som trängs i kameran?

blir aldrig sams med den,

Jag väntar ut dig i tystnaden, för det är lättast så.

Du är för feg, eller hur?

Och jag, jag är för stolt för att dra mig ur.

Vi tittar bort åt varsitt håll och tänker samma sak:

fast jag inte saknar dig, så känns det som om hela världen skulle rasa om du glömde mig.

Men jag vet en sak:

Jag ska aldrig vara mot någon annan som du var mot mig.

En helg i Oslo, en snöfull hleg, en helg full med skratt, tomma flaskor och halvtomma glas.

En fin middag med ett härligt sällskap, en så jävla god appletini och senare en sväng ute i Oslovimmlet.

Som inte varade så länge.

En sjuk jävel, som Olle uttryckte det, var väldigt ivrig med att få komma in i hissen.

Och när vi väl var uppe så var det bara att "löpa som fan", också som Olle uttryckte det, till dörren och låsa fort som fan!

Prat som väcker minnen, ilska och mycket skratt. En massa halvdåliga skämt blandade sig med en påträngande trötthet.

Vaknade upp med ett begär efter mjölk och skräpmat.

Men norska donken vet inte vad "Fastfood" betyder...

Sammanfattat: en så jävla bra helg med så jävla underbara människor.

Nu så, nu är det bara en timme kvar tills jag når Göteborg. Då har man bara ytterligare tre timmars tåg framför sig.

Flyg nästa gång? Ja, tack.

Nu försvinner snart ljuset utanför fönstret och jag längtar hem.

Eller jag ska säga hem till min älskling.

Bjudet på en bild som är tagen för några år sedan när jag sist var i Oslo.

passa på om du kan: fånga varje ögonblick.

Första gången som du ska hålla någon i hand.

Första gången som du ska kyssa någon man.

Första gången som du är riktigt kär.

Första gången som du ska falla ner i gråt
och första gången som du ska tigga om förlåt.

Första gången som du är hopplöst kär.

En underlig sak med mig är att jag inte är rädd för att flyga, åh nej.

Jag tycker det är spännande och på något sätt rogivande.

Men jag är livrädd för att åka tåg, livrädd. Så fort bromsarna börja låta högre så pumpar mitt hjärta i 200 blåst.

Dessutom så känner jag mig osäker, ska jag gå av här? Var fan är jag?

Paniken blir inte bättre av att han i högtalaren, som ska informera om tider och vart fan man är, låter som en liten gubbe i en låda. Inte ens om jag ansträngde mig mitt yttersta skulle jag höra vad han säger. 

SJ verkar faktiskt ha problem med lite allt möjligt så fort det blir minusgrader.

Men jag ska inte klaga, mitt tåg är i tid. Än så länge. Och ja, jag kom i tid.

Nu sitter jag på en buss med  WIFI, wihoo!

Om ca 3h och 15 min är jag i Oslo.

Just nu sitter jag och tittar ut på vårt, tro det eller ej, fantastiska landskap. Du måste bara älska det.

Och när jag sitter såhär på en buss, någonstans i vårt avlånga land så fylls jag av nostalgi.

Nu ska mina tankar få fyllas utav Lasse Lindh.

Uddevalla nästa.

Only hate the road when you're missing home.

Solsken, friskluft och en kommande 24 åring.

Idag ska det tjuvstartas med att fira födelsedag.

Mat, äppelkaka, coola och biobesök står på listan.

Imorgon tar jag tåget,som byts mot buss i staden Gbg, till vårt grannland i väst.

Där ska jag spendera helgen med min saknade kusin(er). Vad helgen kommer bjuda på

har jag bara aningar om.

Lägenhetsvisning, finmiddag och utekväll.

Förra veckan var det ju min tur, att fylla 20.

Dagen firades med en underbar Max och en helt fantastisk middag,

men firandet fortsatte på fredagen med ett helt gäng saknade, älskade flickor och ännu en 20 åring.

Men vet ni? Jag har inte ens varit på systemet ännu.. nee.

Och jag åker fortfarande på halv.

Vägrar inse och känner inte efter så noga hur det känns att inte vara en såndär tonåring längre.

Ska jag behöva börja betala för saker och ting nu? Typ tandläkarbesök, läkarbesök etc..

Usch ne, jag fortsätter nog låtsats ett litet tag till.

(mobilbilder)

Love, is truly in the air.

Då värmen låg som en filt runt omkring oss.

Att åka moped i shorts och bikini blev vår vardag den sommaren,

och inte ens då svalkade vinden.

Jag minns asfalten på natten, då jag sökte råd hos en nära vän.

Barfota, i shorts och linne, strövade vi fram genom den bleka natten och jag svor.

En hel del.

Nu såhär i efterhand så ångrar jag det.

Jag ångrar att min energi den natten försvann på en människa som i slutändan inte gjorde mig annat än arg.

För jag kan inte minnas att jag upplevt en sådan natt sedan dess...

Det känns som om det var år sedan den natten, då asfalten brände huden under fötterna.

Och det var det faktiskt, närmare bestämt 2,5 år sedan.

Eller kan det vara så att vi slutat gå barfota om nätterna?

Jag minns när vi hoppade från klipporna, ner i det mörka vattnet.. återigen mitt i natten.

Allt var sådär mörkt, vatten och mörker flöt samman.

Men bara en kort stund efter att ljuset försvunnit kom det tillbaka,

och vi frös aldrig.

Var tog den värmen vägen, som stannade dag och natt?

Eller kan det vara så att vi slutade känna efter om natten?

Tror det är dags att klicka hem en resa till Spanien, nu.

För att jag älskar dig.

Men du vet väl att när man förlorar någon nära så

förlorar man dem egentligen inte.

De bara flyttar in i en speciell del av ditt hjärta.

Då blev det ett nytt år igen och denna gången blev det 2013.

Nya vägar, nya val och nya framtidsförhoppningar.

"Detta ska bli det bästa året någonsin!"

"Precis som året dess för innan då?"

Ja, varje nyår låter det likadant och samma saker lovas, samma löften bryts och sen börjar vi om igen.

Men visst, varje kommande år är inte det föregångna likt och det vet vi.

Vi vet dock aldrig på vilket sätt det kommer bli annorlunda eller vart vi kommer hamna i slutändan.

Men det sista jag vill är att ta hoppet från människan, man kan alltid påverka sitt liv med sina val.

Påverka. I rätt riktning.

The Earth is your playground.

And you can hold it in your arms.

but what else am I to do?

When dreaming is the only way I can be with you.

And when I wish upon a star, make it come true.

If only for a second or two...

Ja, vad gör man?

Jobb tisdag till söndag, egentligen.

Men här ligger jag med någon slags sjukdom, har inte listat ut vad ännu.

Kanske halsfluss eller en helt vanlig sketen förkylning.

Snart klättrar jag nog på väggarna, fast även om jag vill ut och bara röra på mig.

Bara vara bland folk... Så har inte min kropp någon energi och gör definitivt inte som jag vill.

Kom på mig själv med att sitta och säga replikerna ur "How the Grinch stole the christmas" högt och i förväg.

Jävla fredagar.

Snön föll. I mängder. Och jag log mot de vita små flingorna, men det stack till i mitt hjärta när jag såg på termometern.

Plötsligt drömde jag mig bort till toppen av en backe, solsken och tunga, långa andetag.

Jag tycker inte om att pulsa fram i snön, men jag gillar att den lyser upp mitt i mörkret.

Tänk om man kunde ta slalomskidorna till jobbet... Ne, får nog bli vinterdäck till cykeln ist,

Med tanke på att det är en enda lång uppförsbacke dit. Suck.

Men här är lite bilder som kanske visar hur vacker vintern faktiskt är.

Dessutom hittade jag några konstiga fotspår på trädgården, vad tror ni det är?

Hi, jag vet!